"Såna som du belastar vårat samhälle"

"Ryck upp dig, du är bara lat"
"Såna som du belastar vårat samhälle" 
"Men börjar du jobba kommer din "sociala fobi" försvinna, jag var också blyg"
"Panikångest är ju bara påhitt"
"Äh, jag har också ont i min rygg. Inte fan sjukskriver jag mig för det. Ta värktablett och sluta gnäll" 
"Jag jobbade fast jag hade njursten. Kan jag, kan du" 
"Alla har ju social fobi, panikångest och diagnoser idag"
 
Jag är sjukskriven sedan 2 år tillbaka, men har varit sjuk i 3 år.
 
I högstadiet mådde jag så pass dåligt att jag satt och funderade på hur jag skulle avsluta mitt liv, i princip varje dag. För jag var obekväm hela tiden, jag passade inte in någonstans. Det var fruktansvärt jobbigt att gå till skolan och bussresan var hemsk. Jag hade så ont i magen och var fylld av ångest. Jag kände mig utittad, att jag var ivägen, att jag var oönskad och jag var allmänt obekväm bland människor. Men jag fick höra att jag var blyg och hade dåligt självförtroende och att det skulle försvinna. Men det försvann aldrig. Jag hade även väldigt svårt i skolan. Det var knappt att jag fick godkänt. Jag kände mig värdelös och korkad, som inte lärde mig någonting. Hade jag inte haft min klasskompis som jag hade i högstadiet, vet jag inte hur jag hade klarat mig och jag är evigt tacksam över hur hon tog sig an mig och över hur mycket hon ställde upp. 
 
Gymnasiet började. Jag gick frisörlinjen. Det var kul men samtidigt väldigt jobbigt när vi började ta emot kunder då jag kände mig extremt obekväm och hade svårt för att bemöta människor. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag var så himla självmedveten, tänkte mer på vad personen tyckte och tänkte om mig än på vad personen faktiskt sa. Jag var ofta "försenad" eller "sjuk" under kundpassen. Men jag fick fortfarande höra att jag var blyg och att jag hade dåligt självförtroende och att det skulle försvinna. Jag började märka av smärtor i ryggen mer och mer, det smög sig på under 1an men vart som värst under 2an. Tillslut så pass mycket att jag höll på att svimma ibland för att det gjorde så ont. Jag gick på flera läkarundersökningar och fick höra att jag hade en svag ryggmuskel men inte varför jag hade det. Nära sommarlovet under 2an fick jag ett njurstensanfall, eller rättare sagt, flera. Jag har aldrig mått så dåligt. Jag var helt slut. Rasade ner i vikt och mådde så dåligt under den sommaren. När 3an sen skulle börja kände jag bara "det här går inte" och hoppade av. Jag hade bara 1 år kvar. Jag hoppade inte av för att jag var lat. Jag hoppade av för att jag mådde väldigt dåligt. Det fortsatte komma njursten. Jag gick flera utredningar men fick samma svar. "Det ser bra ut, kom tillbaka om 6 månader så tar vi nya prover". 3 år senare har man fortfarande inte hittat varför jag får återkommande njursten. Men i år märke jag och min pappa att mitt ena ben är 2 cm kortare och att jag därför belastat min ryggmuskel i alla år så den är helt slut. Därför har jag haft extra ont i ryggen.
 
2013, när jag hade hoppat av gymnasiet valde jag att gå en utredning då min psykiska ohälsa inte var hållbar.  2014 när utredningen var klar fick jag diagnoserna Asperger, ADD, Social fobi, Panikångest och nedstämdhet i perioder. Pusselbitarna började äntligen falla på plats.
 
Det där var bara en pytteliten del ur min historia. 
 
Jag är alltså sjukskriven pga psykisk ohälsa och pga mina ryggsmärtor som beror på njursten och belastad ryggmuskel. Jag är inte blyg. Jag har Asperger och det tog 18, nästan 19 år innan jag fick veta det. Därför har jag utvecklat en väldigt svår social fobi. Jag drog mig undan hela tiden för att jag jämt kände mig så obekväm. Vilket gjorde att jag utvecklade social fobi och med social fobi skapar man undvikande beteenden. Jag kan t.ex inte bara gå över gatan. Du tänker knappt på att du går över gatan. Medan jag planerar hur jag ska göra flera meter innan övergångsstället. Jag stänger av musiken så att jag hör om det kommer en bil, hör jag att det är lugnt ökar jag farten så att jag hinner gå över innan en bil kommer. Kommer det en bil och jag kan, går jag åt ett annat håll men har jag redan börjat gå över och det kommer en bil som sen stannar för mig blir jag så obekväm att jag bara vill försvinna. Dem där sekunderna känns som flera minuter. Jag hatar att vara i centrum. Allt som innebär att man syns lite mer vill man undvika när man har social fobi. Som att gå över gatan eller gå med paraply eller cykla.. I högstadiet kunde jag inte ens lyssna på musik på bussen, för att jag tyckte att mina hörlurar drog till sig uppmärksamhet trots att det bara var vanliga earplugs. 
 
Jag kan inte bara ta en alvedon eller ignorera min psykiska ohälsa. Jag har testat värktabletter. Det är bara starka såna som funkar. Men min mage sa tillslut ifrån och att ignorera sin psykiska ohälsa är som att ignorera migrän. Det går inte. Du säger inte åt en person som sitter i rullstol för att hen brutit benet att ställa sig upp och sluta larva sig. Varför säger du då åt mig att jag ska sluta larva mig? Enda skillnaden är att mina skador inte är synliga. Du ser inte hur mycket jag påverkas i vardagen av min psykiska ohälsa, mina diagnoser och mina ryggsmärtor. Men ja, jag vet. Det finns folk med ryggsmärtor, med diagnoser, med social fobi och ja, det finns folk med cancer som jobbar. Men det är lätt för andra att säga "klarar jag/den det, klarar du det" för det man har klarat har man ju klarat. Men har du någonsin klarat allt du velat klara i ditt liv? Det funkar inte så. Det handlar om förutsättningar. Att tro att alla andra har samma förutsättningar som en själv är både arrogant och okunnigt. 
 
Debatten om psykisk ohälsa har pågått ett tag nu, vilket är bra. Ni som inte lider av psyisk ohälsa måste börja lyssna när vi som gör det försöker göra våra röster hörda. Det verkar svida enorm i vissas ögon att vi med psykisk ohälsa eller vi som är sjukskrivna med icke synliga skador/sjukdomar lever på era skattade pengar och det är väl därför ni är så förbannat ignoranta och kommer med elaka kommentarer. Men om du eller t.ex någon i din närhet drabbas av psykisk ohälsa och du eller personen i din närhet inte kan göra något annat än att få vård. Men du måste ha råd att betala vården och mediciner, samt andra viktiga saker som t.ex mat och kanske försörja din familj. Ska du då inte ha rätt till att få den hjälpen genom bidrag, så att du har råd, bara för att din skada/sjukdom inte är synlig?
 
Det finns inte mycket inom det sociala som jag klarar av. Jag kan inte gå ut så som du kan och jag kan inte ha relationer så som du kan. Jag har missat väldigt mycket i mitt liv. Då jag i princip bara satt på mitt rum under tonåren. Jag är 20 år nu, fyller 21 i november. Det är ju nu livet ska börja på riktigt egentligen. Men det går inte just nu. Jag sitter inte hemma och lever loppan. Jag vill knappt gå upp ur sängen ibland för att jag städigt påminns om vilket värdelöst och tråkigt liv jag lever och jag får än idag självmordtankar i perioder. Jag tycker att det är pinsamt att jag som är 20 år, snart 21 är så himla beroende av mina föräldrar och jag tycker att det är jobbigt att jag inte klarar av saker som för många andra är en självklarhet, t.ex ringa ett telefonsamtal, gå och handla, åka kommunalt, vara ute på stan, fika, äta ute... Jag kan tyvärr inte bara knäppa fingrarna och bli frisk. Psykisk ohälsa är inte bara larv. Det begås ofta självmord pga psykisk ohälsa. Mina ryggsmärtor är heller inget larv, smärtorna begränsar mig enormt. Så snälla. Kalla mig inte för lat, säg inte åt mig att jag ska rycka upp mig. Jag sitter inte och rullar tummarna och tror att allt ska lösa sig av sig själv, utan jag gör mitt bästa, men det tar tid och sker inte bara över en natt. 
6

Ombytta roller

| Vegetarianism & Djurrätt
7

You ask, I answer

| Q&A
Min frågestund är avslutad, men fick några frågor igår så tänkte svara på dem nu ändå! 
 
Hur många läsare har du?
Några hundra. Det går upp och ner hela tiden beroende på hur aktiv jag är och vilka inlägg jag skriver. 

Följer du ngr bloggar?
Kissies.se är den bloggen som jag läser flera gånger om dagen, men sen har jag några bloggar som jag läser då och då! Bland annat Andreas, Lisas, SvenskaYoutubers och Sabinas
 
Har du ngr mode-förebilder- mode-inspiratörer? 
Ja! Jag följer många på instagram som inspirerar mig!
 
 
Fick du betyg i alla ämnen då du gick i högstadiet och gymnasiet? 
Ja, jag fick dock IG i matte i högstadiet men i gymnasiet vart jag godkänd. Men mina gymnasiebetyg spelar egentligen ingen roll eftersom jag inte gick klart 3an.

Vill du ha barn i framtiden? Om ja, hur många? 
Jag vet inte hur jag tänker i framtiden. Men jag tror att jag vill det. 1-3 barn! Skulle även kunna tänka mig att adoptera. 

Tror du på gud? 
Jag vet helt ärligt inte. Ibland, ibland inte. Jag tror inte på någon religion. Jag tror på att det finns en plan med allt, att det mesta händer av en anledning. Det känns inte som att allt finns här av en slump. Någonting måste det ju finnas, som skapat alla djur och människor. Annars är det ju bara extremt konstigt.. Vilket det iofs är ändå.
 
Hur går det med jobb, lägenhet osv? Har du börjat jobba på det där nagelstället än och hur går det? 
Well, jag är ju inte frisk än med ryggen och psykiska ohälsan så det står still just nu. Jag tror dessutom inte att jag vill jobba som nagelteknolog. Men jag vet inte. Körkort är mitt prio ett just nu, sen gå sjukgymnastik och ta hjälp med psykiska ohälsan så att jag ens kan börja jobba och efter det får jag se vad det blir av mig! Kanske något inom data. Eller så går jag en nagelutbildning ändå. Kan ju vara kul att ha den utbildningen, även fast jag kanske inte jobbar som det. 

Hur vågar du som sägs leva med social fobi gå och fixa naglarna, klippa dig osv? Skulle jag aldrig klara av! :( 
Det finns ju personer med social fobi som jobbar och kolla på Therese Lindgren. Hon har social fobi men kan gå och handla och gå på möten med främmande människor. Den yttrar sig olika för alla! Men jag har gått hos min frisör sen jag var liten, alltså runt 10 år gammal och till min nageltjej har jag gått hos i över 2 år. Min pappa skjutsar mig till frisören och det enda som är jobbigt med naglarna är att jag måste åka buss dit. Men jag är väldigt envis som person, om jag verkligen vill något så gör jag det! Som t.ex i somras. Johan fyllde år och jag ville verkligen baka något åt honom men vi hade inga ingredienser hemma, så jag tog mig ner till Ica och handlade själv för första gången. Det var jättejobbigt. Men jag är väldigt viljestark vilket är till min fördel!
 
 
Umgås du med nån mer än Johan eller är du ensam? 
Jag har alltid min familj, så jag är aldrig ensam. Sen har jag vänner, väldigt få, men jag har vänner. Anledningen till varför jag sällan umgås med mina vänner är för att dem har fullt upp med sitt och jag kan inte ta mig någonstans själv. Blir lättare sen när jag har körkort. Min närmsta vän bor en bit ifrån mig, tar han över 1h att ta sig hit så vi träffas i princip aldrig, men har kontakt varje dag! Dem jobbar på vardagarna och på helgerna är jag med Johan.

Tjänar du pengar på att blogga? 
Ja, ibland. 

Tror du på "spöken"? 
Ja! För mig är det helt ologiskt att det inte skulle finnas "spöken". En kropp kan ruttna bort, men en själ kan inte bara försvinna. Du ser inte el, men stoppar du in handen känner du den. 
3