Header

Jag kan ibland skämmas över mitt liv. Jag är rädd för att bli dömd. För mitt liv ger en fel bild av mig. Jag har ett extremt tråkigt liv, men jag är ingen tråkig person. Jag är 21, fyller 22 i vinter och sen år 2014 har mina vardagar sett exakt likadana ut. Jag sover, äter, kollar på tv och tar ut hunden/hundarna. Jag går på läkarbesök några gånger i månaden och träffar en kompis då och då. Det är så mitt liv ser ut just nu och jag får ibland frågor ifall det inte är tråkigt och jo, det är klart att det är tråkigt. Jag lever inte såhär för att jag är lat och för att jag tycker att det är nice. Det har "bara" blivit såhär.

Jag sitter inte och väntar på att livet ska vända av sig själv. Det är bara jag som kan ändra på det och jag håller på. Men det kommer inte ske över en natt. Jobbigaste biten är just det psykiska, sociala fobin, eftersom jag haft social fobi sen 6an. Jag är så himla van vid det här livet nu och jag har alltid varit väldigt beroende av mina föräldrar. Jag har alltid haft svårt för att åka kommunalt t.ex och därför fått skjuts nästan överallt. Jag har alltid haft problem med telefonsamtal och därför har mina föräldrar fått ringa åt mig, osv. Så har det varit hela tiden och sen när min sociala fobi kom så vart det ännu värre. Okej när man är yngre, men nu är det bara pinsamt. Jag hatar att behöva åka med min pappa till vårdcentralen t.ex. Visst, han följer inte med in. Men ändå. Jag vill kunna göra saker själv. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Jag vill kunna vara vuxen och leva ett "vuxenliv".

Jag har sparat ihop till körkort nu och jag ska börja. Men jag skjuter lite på det också. För det är så mycket blandade känslor. Största orsaken till varför jag bara sitter hemma och inte gör något är just för att jag inte kan ta mig någonstans själv - förutom när jag ska göra naglarna. Ett körkort innebär att det inte finns några ursäkter längre. T.ex när jag får en paketavi. Då blir det att min pappa hämtar ut paketet åt mig när han åker och handlar. Men har jag körkort så kan jag ju åka och hämta paketet själv. Jag har vant mig vid det här livet, även fast jag tycker att mitt liv är svintråkigt så kommer det bli väldigt tufft att ta sig ur det. Det har ändå blivit en trygghet, comfort zone och en vana att i princip bara gå runt hemma. Men samtidigt kommer det bli så jävla skönt att kunna göra saker själv, slippa vara beroende av någon annan, slippa vara begränsad och känna sig som en last för andra.

Jag kommer gå KBT. Med tanke på hur långt jag kommit själv och hur mycket jag jobbat bort själv (förut kunde jag inte ens möta människor, jag tog en omväg om jag såg att jag skulle möta någon) så tror jag absolut att jag skulle kunna jobba bort det mesta själv sen när jag har körkort eftersom jag kommer ta mig ut mer då och bli "tvungen" till att göra saker själv, finns liksom inga ursäkter då. På så sätt kommer jag utmana mig själv och face my fears. Men samtidigt kan det ge lite bakslag också. Man måste ta det i sin egna takt och jag tror ändå att KBT skulle vara bra för mig med tanke på hur länge jag haft social fobi och sen har jag ju asperger också. Dvs, lite folkskygg och obekväm/osäker med nya möten av människor kommer jag alltid vara, men inte alls på samma nivå som nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Min sociala fobi började smyga sig på i 6an och var som värst under 8an-9an. Det var inte förrän år 2014 som jag fick mina diagnoser, bland annat social fobi. Jag hade ingen aning om att jag hade social fobi och därför mådde jag extra dåligt då jag undrade vad det var för "fel" på mig. Jag tappade mycket vänner under den perioden. För att jag alltid hade ursäkter till att inte kunna ses. Det var inte så att jag inte ville, för jag ville, men det var så jobbigt för mig att gå utanför dörren. Det var en kamp att ta sig till skolan varje dag och att ens vara i skolan. Idrotten var värst. För har man social fobi är man rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord, dra till sig uppmärksamhet eller känna sig granskad och idrotten var en sån situation. Därför var jag nästan alltid "sjuk". Sen hade jag extremt dåligt självförtroende. Det var så pass illa att jag mådde dåligt när jag såg mig själv i spegeln. Jag tog aldrig bilder på mig själv eller ville vara med på bilder och det där sitter fortfarande kvar. Jag är inte lika kameraskygg nu som då, men fortfarande kameraskygg. Eftersom jag hade så dåligt självförtroende och tyckte att jag var det fulaste som fanns så kände jag mig granskad hela tiden. Även av min familj. Jag tänkte att varenda människa som såg mig granskade mig och tänkte på hur ful och äcklig jag var. Så hade jag det varje dag, till och med i hemmet, under 8an till gymnasiet. Men som värst var det under 8an-9an. När jag var ute och gick med hunden och såg att jag skulle möta någon kollade jag efter en annan väg i panik för att det var så jobbigt att möta andra människor.

Jag har fortfarande social fobi och ibland känns det som att jag aldrig kommer bli av med skiten och att jag inte kommit någonstans eller gjort några framsteg. Men när jag tänker tillbaka så inser jag hur långt jag kommit. Det är fortfarande en bit kvar. Jag har jättesvårt för att prata i telefon t.ex, men förut kunde jag knappt svara när mina föräldrar ringde vilket jag kan idag. Idag kan jag åka buss helt själv fram och tillbaka när jag ska fixa naglarna. Det är ingen lång bussresa, men ändå. För 2 år sen hade jag aldrig fixat det. Det är jättejobbigt, men jag klarar det! Jag reflekterar knappt över att jag möter människor när jag är ute med hundarna idag - nån enstaka gång kanske när jag känner att jag har en fuldag. Jag har inga problem med att prata med t.ex läkare eller gå fram och anmäla mig på vårdcentralen. Förut sa jag i princip ingenting. Det var mina föräldrar som fick prata åt mig så dom var alltid tvungna att följa med. Jag kan hämta ut paket helt själv, betala i kassan, gå i en affär utan att få en panikattack.. Även om det mesta fortfarande är väldigt jobbigt så klarar jag det, förut klarade jag det inte ens. Jag har brutit många av mina undvikande beteenden som man får när man har social fobi (t.ex tar en annan väg om man ser att man ska möta någon) och jag har kommit mycket längre än vad jag trott.

Det är viktigt att tänka tillbaka och jämföra sig själv med sig själv. För det är då man ser vilka framsteg man gjort. Jag är dålig på att göra det, men jag måste börja göra det. Det är även viktigt att berömma sig själv och inse att ingenting är omöjligt - men vissa saker tar lite längre tid bara. Spelar ingen roll om det är social fobi, ångest, depression, självskadebeteende, ätstörningar osv. Minsta lilla framsteg man gör ska man berömma!

Likes

Comments

Instagram@milinase